Sömnbloggen

I en intressant artikel i den amerikanska tidningen Science News går man igenom vad forskarna idag vet om sömnlöshet och dess motsats, narkolepsi. Trots att sömnlöshet är ett mycket vanligt problem vet man fortfarande inte exakt vilka mekanismer i kroppen som gör att vissa har svårt och sova medan andra har svårt att hålla sig vakna.

I artikeln berättar forskare att man numera fokuserar mer på vad det är som vidmakthåller insomni än vad det är som orsakar det. Man vet sedan länge att traumatiska livshändelser, stress och många olika former av psykisk ohälsa kan leda till sömnproblem. Efter traumatiska händelser är det inte ovanligt att kroppen har ett fortsatt högt beredskapsläge. Vissa får svåra problem, till exempel så kallat posttraumatiskt stressyndrom, men även symtom som är mindre dramatiska kan leda till problem på lång sikt.

Enligt de senaste teorierna vidmakthålls nämligen sömnlösheten delvis på grund av sådan överaktivitet i kroppen. Till exempel har forskarna sett att människor med sömnproblem har högre blodtryck än andra, även när de sover. Man har även kunnat se högre aktivitet i den del av hjärnan som kallas hypothalamus, ett område som spelar en viktig roll vad gäller sömn och vakenhet.

Förhoppningen är att man genom att förstå exakt vilka biologiska mekanismer som bidrar till sömnlöshet och narkolepsi ska kunna finna nya metoder och mediciner för att behandla dessa problem. Den mest lovande metoden i dagsläget är enligt artikeln kognitiv beteendeterapi.

När man sover passerar kroppen genom olika sömnstadier, däribland det som kallas REM-sömn. REM står för Rapid Eye Movement, och sömnfasen betecknas så eftersom ögonen då rör sig fram och tillbaka. Vad som även kännetecknar denna fas är att många av de drömmar som vi minns när vi vaknar inträffar då, att hjärnans aktivitet på många sätt liknar den då vi är vakna och sist men inte minst, att kroppens motoriska funktioner är avstängda. Troligtvis är det senare ett sätt för vår kropp att se till att vi inte agerar utifrån de drömmar vi har. Föreställ dig vad som skulle kunna hända om vår kropp började springa om vi drömde att vi sprang, och så vidare.

Vanligtvis aktiveras musklerna innan vi vaknar, men ibland händer det att man vaknar upp innan det har skett. Det är då man upplever så kallad sömnförlamning, att man är medveten men utan att kunna röra sig. Detta kan förstås vara en skrämmande upplevelse i sig, och som om det inte var nog upplever många även hallucinationer vid dessa tillfällen. Vanligt är bland annat utomkroppsliga upplevelser, känsla av tryck mot kroppen, hörselhallucinationer samt synhallucinationer, till exempel att se människor eller former. Man kan även känna intensiva känslor av till exempel glädje, skräck eller ilska. Förlamningen varar som längst ett par minuter och är helt ofarlig.

Undersökningar tyder på att en stor del av befolkningen upplever sömnförlamning minst en gång under livet. Av okänd anledning tycks det vara betydligt vanligare bland personer som härstammar från Afrika. Vissa psykologiska och sociala faktorer verkar öka risken för sömnförlamning, däribland långvarig sömnlöshet, skiftarbete och plötsliga förändringar i livssituationen. Oftast behövs ingen behandling eftersom förlamningen sällan beror på någon skada eller sjukdom. Om man har återkommande problem med sömnförlamning bör man dock utredas för narkolepsi, eftersom det tycks finnas ett samband mellan dessa.

Med tanke på ovanstående är det nog inte förvånande att fenomenet har tolkats som mycket annat än en enkel rubbning av kroppens sömnfunktioner. Det finns till exempel studier som tyder på att många av de människor som anser att de blivit kidnappade av rymdvarelser (ja, det finns faktiskt en hel del sådana!) egentligen har upplevt sömnparalys med hallucinationer, där de upplevt att de förflyttats och sett varelser i rummet. I Kina har man ett begrepp för sömnförlamning som betyder ungefär “spöke trycker på kroppen”. I traditionell Irländsk kultur anses fenomenet bero på att man har ljugit för någon under dagen eller druckit dålig whiskey.

Läs mer om sömnförlamning i The Psychologist>>